sen vände du dig om och ingenting blev någonsin det samma igen. 

Det här med att bli äldre, det är något som jag har glömt bort att man blir. Det hinner hända så mkt på vägen som man sedan bara finner sig i.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så mycket jag skulle vilja minnas, berätta och blicka tillbaka till. Det finns så många historier som får mig att vika mig dubbel av skratt och med tårar ned för min kind. Ren kärlek, lycka, sorg, motgång, karriär, värme, glädje, och en himla massa jävlaranama.

Tacksamhet. Tacksamhet för alla vänner, nya som gamla, som alla har hjärtan stora som hav. För en familj som trots svackor lyckas stå upp och finnas där. Vid min sida. Alltid. Tacksamhet för en famn jag vaknat upp i under det gångna året. Tacksamhet för insikten att kärlek, vänskap och möten med människor aldrig någonsin har något med siffror att göra. Att livet inte är en ekvation. Tacksamhet för att allt faller på plats tillslut.

Kära jag,

Fortsätt skratta och fortsätt  att sprida glädje kring dig.
Ta ingen skit och glöm för allt i världen aldrig ditt egna värde.
Njut av varenda sommardag.
Våga vara ledsen.
Var det du vill vara om det så må vara full, galen eller rolig. Var det och var det fullt ut.
Låt ingen krossa ditt hjärta. Det gör alldeles för ont.
Glöm för allt i världen aldrig bort att du har det fantastikt bra.

Fortsätt att älska.

Och Du….

Tappa aldrig bort dig själv på vägen.  Fortsätt att ha båda fötterna på jorden och hjärtat på rätt plats så kommer resten av sig själv.

Nu är vi här igen. Här där vi varit så många gånger tidigare. Huvudvärken tränger sig på och ögonen ömmar efter alla kaskader av tårar. Hur kunde vi hamna här, igen? Allt det vi bad om var respekt, respekt jämt emot varandra. Att vi inte kunde se, höra eller förstå vad vi gjorde. Dina ord sved och mina handlingar svek dig. Det är först i morgonens ljus som jag förstår vad vi gjort, när gårdagens agerande ligger som skärvor på golvet. Skärvor av frustration, sorg och ilska. Sakta men säkert förstör vi oss. Vi låter oss påverkas och fälla krokben för varandra. Vart är din hjälpande hand? Vart är dina ömma viskningar i mitt öra? Vad hände med mitt förnuft?

Jag vill tro att du gjorde de här, att det är ditt fel. Men när ångesten smyger sig på och sanningen tar tag i mig så förstår även jag att det även var mitt fel. Men någonstans så vet vi båda två att det är försent för förlåt. Försent för att släppa och gå vidare. Vi har fastnat i en ond cirkel. Där jag aldrig ger mig och där du alltid sårar mig.  Men så älskar vi varandra för mkt. Kan man älska någon för mkt? Det du får mig att känna fyller mig, din kärlek kastar omkull mig. Du får mitt inre att löpa amok. Hjärnan slutar aldrig kriga mot hjärtat och vi brände den vita flaggan för länge sen. Allt vi någonsin velat är att vara varandras men hur är man någon annans utan att sluta vara ens egen? Känns som om jag slutade respektera mig själv när jag träffade dig, för all min respekt gav jag dig. Men hur ska du kunna respektera mig när jag inte kan respektera mig själv?

Nu är jag trött. Helt totalt slut körd i huvud och kropp. Jag tappar grepp om våra ord och släpper frivilligt alla handlingar. Vill bara ligga här i sängen, helst inte känna någonting överhuvudtaget. Bara för fem minuter. Blunda. Tänka. Inte tänka alls. Andas. 

jag har känslor utan uppehåll. allt det där som jag blir ledsen av och allt det där som får mig att skratta, de är du. jag vänder ut och in på oss men blir aldrig sams med dig. jag är vaken hela natten. ser dig på avstånd och du är inte dig själv. Eller kände jag aldrig dig? allt blir bara mindre och mindre. du blir bara mindre och mindre även fast du står precis framför mig. jag säger aldrig förlåt, jag lovar mycket hellre. jag längtar bort. 

Du tog föregivet att allt löste sig men du glömde fråga mig.  

den bittra känslan som bara sveper in. slingrar sig in i våra sprickor. ökar avstånd. jag ser mellan fingrarna hur allt glider isär. hur vattnet sipprar in och sakta dränker oss. vi var som den där trasiga fönsterrutan du lovade att laga förra våren. sprickan var liten men allt efter som tiden gick och ovädret piskade på så sprack hela rutan. så i mitten på juli när vi kom ut i köket på morgonen låg den där i tusen bitar, bortom all räddning. jag sa “vad var det jag sa” och då lyfte du upp mig i din trygga famn och sa att det var skönt med lite frisk luft men att du skulle ringa glasmästaren direkt efter morgonkaffet. det jag inte förstod då var att snart var det vi och vår relation som skulle ligga där på det kalla köksgolvet i tusentals genomskinliga skärvor. 

idag behöver jag någon som håller om mig så att hjärtat inte hoppar ut och förståndet inte lämnar mig. 

Min största rädsla är inte att du ska svika, såra och göra mig illa. Det som skrämmer mig mest är att du en dag ska inse att jag inte alls är så fantastiskt enastående som du säger att jag är. Att du inser att jag bara är en helt vanlig människa av kött och blod. Precis som alla andra. Att det inte finns något speciellt allt hos mig. Och att du sen hittar någon som är så där härligt spännande och underbar. Någon som du faktiskt förtjänar men som jag inte kan förmå mig ge dig till. Förstå du? Så självisk är jag. Jag är inte så himlans fantastisk när allt kommer omkring. 

hur kan man sakna någon man aldrig träffat?
hur kan man längta efter någon man aldrig fick chansen att lära känna?

En fråga behöver ett svar. En fråga utan svar är ingen fråga.
Jag var frågan och du var mitt enda sanna svar.

Man kan inte radera det som redan hänt. Det enda man kan göra är att släppa det. Man kan inte förändra gårdagen men du kan leva efter den dagens lärda läxa.